Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Finlands och Österrikes diplomatiska relationers historia - Finlands ambassad, Wien : Ambassaden : Histori

FINLANDS AMBASSAD, Wien

Gonzagagasse 16
1010 Wien, Österreich
Tel. +43 1 535 03 65
E-post: sanomat.wie@formin.fi
Deutsch | Suomi | Svenska |  |  | 
Normal textstorlekStörre textstorlek
 

Finlands och Österrikes diplomatiska relationers historia

Då Finland blev självständigt år 1917, härjade ännu första världskriget i Europa. Finland, som en före detta del av Ryssland, var alltså officiellt i krig med Österrike-Ungern. Österrike-Ungern erkände Finland som stat redan 28.1.1918, fastän fredsavtalet mellan länderna undertecknades först den 29 maj i Berlin.

För Finlands del undertecknades avtalet av Berlins sändebud Edvard Hjelt och Kristianias (Oslos) chargé d'affaires Allan Serlachius. Avtalet följde huvudsakligen avtalet som skrevs med Tyskland samma år i mars. Efter att riksdagen godkänt avtalet, skrevs det in i författningssamlingen den 19.7.1918. Från och med den dagen anser utrikesministeriet att Finlands och Österrikes diplomatiska förhållande har börjat.

Harri HolmaEfter att Österrike-Ungern splittrades som en följd av första världskriget, var det nödvändigt att förstärka förhållandet mellan Finland och Österrike på nytt. Initiativet togs av Österrike vid årsskiftet 1919 - 1920. Finlands ambassadör i Berlin Harri Holma sidoackrediterades till Wien i november 1921 och i april 1922 lämnade han under festliga förhållanden sitt kreditivbrev till presidenten Hainisch. I sitt välkomsttal tog Holma upp Finlands och Österrikes situation som medlare mellan Öst- och Västeuropa och underströk ländernas gamla förbindelser, speciellt inom det kulturella och vetenskapliga området.

Finland representerades från ambassaden i Berlin ända tills år 1933, varefter den nya ambassadören Onni Talas under två år representerade Finland från Köpenhamn. År 1934 förflyttades Talas till den nygrundade ambassaden i Budapest, Ungern. Därifrån fortsatte han fungera som Finlands representant i Österrike ända tills år 1938. Efter att Österrike anslöt sig till det tredje riket (Anschluss) i mars 1938, avslutades den diplomatiska representationen i Wien.

De diplomatiska förbindelserna knyts på nytt

Efter andra världskriget började återställandet av de diplomatiska förbindelserna i slutet av 1947, genom att Österrikes ambassadör i Stockholm Paul Winterstein inofficiellt tog kontakt med Finland. På utrikesministeriet ställde man sig positivt till saken och den 25.3.1948 befullmäktigade republikens president Stockholms ambassadör i Finland G. A. Gripenberg att meddela Winterstein att Finland var villig att knyta diplomatiska relationer. President Paasikivi beviljade den 1.7. 1948 ett agremang, alltså godkännande att ta emot en annan stats diplomat, för Winterstein. Motsvarande bads det om ett agremang till Wien för Finlands ambassadör i Prag Eduard Palin. Tyvärr framskred saken inte, eftersom österrikarna i slutet av oktober 1948 meddelade att frågan om de diplomatiska relationerna först skulle underordnas till de allierades bevakningsråd i Wien. Dit hörde representanter från Storbritannien, Förenta Staterna, Frankrike och Sovjetunionen. Till Sovjetunionens representant måste pappren skickas via Moskva, var pappren på grund av en förvirrning fastnade i byråkratins hjul i ett halvt år. Först den 4.3.1949 beslöt bevakningsrådet att ge sitt samtycke till att knyta de diplomatiska relationerna. Finland fick veta om saken först två veckor senare. Österrike beviljade den 29.3.1949 äntligen ett agremang för Palin ja Palin blev sidoackrediterad till Wien den 8.4.1949.

Eduard Palins första besök i Wien var mycket positiva. Ambassadören observerade, att man i Österrike ansåg att det fanns vissa likheter i Finlands och Österrikes utrikespolitiska problem. Med detta försiktiga uttryck, menade Palin naturligtvis de båda ländernas arbetsdryga förhållande till Sovjetunionen.

År 1951 sökte man till Wien en honorärkonsul och Palins efterträdare Ragnar Nummelin visade sig vara före sin tid då han rekommenderade en kvinnlig kandidat. Han gick trots allt med på ministeriets mannliga kandidat, dock med en viss ironi; "För min egen del hade jag mycket gärna sett den driftiga och intelligenta fru Wohleber som konsul - borde vi inte så småningom komma ifrån komplexet att en kvinna lika bra som en man kan fungera som konsul och diplomat - men jag medger nog att i en stor huvudstad, där vi annars heller inte har en representation, kan en man som väger 105 kg (det här var vår konsulkandidats vikt) eventuellt uppträda mer mäktigt än en förnäm kvinna, som trots allt har bredare kulturrelationer."

Efter att Österrikes statsfördrag, som avslutade de allierades ockupation, kom till år 1955, började österrikarna anse det som negativt att Finland representerades från Prag, ett socialistiskt lands huvudstad. Andra länder skötte vanligtvis sin representation från Bern. Den tidigare år 1951 valda honorärkonsuln hade redan avgått och Österrike hade år 1955 öppnat en egen tillfällig chargé d'affaires att sköta ambassaden i Helsingfors. Därmed beslöt UM i maj 1956 att öppna en ambassad i Wien på Lothringenstrasse 16. Öppnandet av kansliet i Wien sköttes av Prags ambassadsekreterare Kai Somerto, som gick under titeln tillfällig chargé d'affaires. En officiell utnämning för uppgiften gjordes aldrig.

Att anskaffa en ordentlig skrivmaskin till ambassaden tog ett år, vilket beskriver den tidens kontakter och resurser. Man fick inte lov att köpa en ny maskin, utan Kölns handelsrepresentation fick order att skicka en maskin till Wien. Med avsikt eller av misstag utlämnade Köln en maskin som hade ryska bokstäver. Till slut sändes ändå en användbar maskin från Finland. År 1959 flyttade ambassaden till Bayerngasse 1, där den var belägen de nästa 10 åren.

Atomenergi och resenärer

Otso WartiovaaraLändernas delegationer befordrades till ambassader år 1961, då också Otso Wartiovaara utnämndes till Finlands första ambassadör i Wien. Samtidigt utnämndes han till den ständiga representanten för det Internationella atomenergiorganet (IAEA). Att följa med och delta i IAEA:s verksamhet krävde både expertis och engagemang. Ambassadören ansåg att Österrike var "politiskt och handelspolitiskt på många sätt i en liknande situation som Finland". Men han hann inte sätta in sig i de centrala frågorna ordentligt, eftersom arbetstiden gick åt till rutinmässiga uppgifter så som handelsfrågor, konsulfrågor, kulturevenemang och rapportering. Wien hade redan på 1960-talet gått förbi Paris som finländarnas populäraste resemål, alltså fanns det speciellt under sommarmånaderna tillräckligt med hjälpbehövande. Wien var också en av Europas populäraste kongresstäder, alltså fanns det även många arbetsresande som vände sig till ambassaden. På grund av Wartiovaaras uttalande anställdes en till ambassadsekreterare.

Ett närmande i Finlands och Österrikes relationer märktes i början på 1960-talet genom intensivare besöksutbyte. Österrikes förbundspresident Adolf Schärf besökte Finland år 1960 och president Urho Kekkonen gjorde en lyckad kontravisit redan nästa år. I slutet av år 1961 var utrikesminister Bruno Kreisky på besök i Helsingfors, eftersom han av centralhandelskammaren hade blivit inbjuden att hålla ett föredrag. Wartiovaara antog att resan orsak var att "Kreisky medvetet använde Helsingfors som ett forum, där det sagda ordet antagligen också tolkas och undersöks i öst". De båda länderna hade neutraliteten som en gemensam faktor inom utrikespolitiken och inom området rådde det ett gott samförstånd på hög nivå. På 1960- och 1970-talet kunde UM reagera mycket känsligt, i fall man i de österrikiska medierna eller i de offentliga diskussionerna glömde nämna Finlands neutralitet eller ansåg den avvika från Österrikes, Schweiz och Sveriges neutralitet.

Personalen på Finlands ambassad i Österrike ökade med en tidningsassistent och en handelssekreterare på 1960-talet, vilket var ett tecken på att ambassadens betydelse ökade. Ambassadören - då Jussi Mäkinen - representerade Finland även i Vatikanstatens Heliga stol och i FN:s organisation för industriell utveckling (UNIDO). På grund av dessa förändringar flyttade ambassaden till större utrymmen på Untere Donaugasse 15-17. Under dessa tider förstärktes Finlands och Österrikes relationer förvånansvärt. Statsöverhuvudena fortsatte sina besök på 70-talet och besöken på ministernivå ökade i jämn takt under de nästa årtiondena.

OSSE-representationens grundande

År 1986 grundades i Wien en ständig representation i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Som första ambassadör utnämndes Markku Reimaa.

Ambassadens uppgifter blev mångsidigare på 1990-talet. Flera internationella organisationer kom till Wien och arbetsbördan för ambassaden ökade. Samtidigt växte den finländska kolonin från 350 personer på 1980-talet till över tusen personer år 2001. Efterfrågan på service i konsulfrågor och andra angelägenheter gällande Finland växte därmed markant. Den dåvarande ambassadören Eva-Christina Mäkeläinen märkte också att österrikarnas bild av Finlands förändrats genom att storföretag - med Nokia i spetsen - fått bättre fotfäste i landet.

Det integrerande Europa började synas i Finlands och Österrikes relationer på 1990-talet. Länderna förde EU-medlemsförhandlingar samtidigt och har även efter att de anslutit sig till EU haft ett intensivt samarbete på både minister- och tjänstemannanivå. Båda länderna har i tiden geografiskt legat vid EU:s yttre gräns och länderna hade dessutom EU-ordförandeskapet efter varandra. Det har lett till intensiv konsultation och en stark gemenskapskänsla. Samarbetet inom EU-frågor har även fortsatt under det nya årtusendet. Österrike är en naturlig bundsförvant åt Finland och i många frågor står vi på samma linje.

pdfFinlands sändebud och ambassadörer i Österrike

Skriv ut

Detta dokument

Uppdaterat 8.6.2015


© Finlands ambassad, Wien | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter